Centerpartiet är darrigt, Kristdemokraterna skakade. Medan Moderaterna blir större och större i opinionsmätningarna blir C och KD bara mindre. Snart är de försvinnande små.
Krisens kastvindar har hotat att blåsa bort både Maud Olofsson (C) och – inte minst – Göran Hägglund (KD) från deras ordförandeposter. Men kring Folkpartiet och partiledaren Jan Björklund är det förvånansvärt lugnt. Lugnet i stormens öga?
För inte heller FP rosar opinionsmarknaden.
I den senaste Demoskopmätningen får FP 5,9 procent. Visserligen bättre än Centerns usla 4,0 och KD:s katastrofala 2,7 men definitivt inget att yvas över.
I riksdagsvalet 1985 nådde Folkpartiet 14,2 procent. Det var den omtalade Westerbergeffekten. 1994, i Bengt Westerbergs sista val som FP-ledare, blev det bara 7,2 procent.
Lars Leijonborg inledde uselt. Under hans ledning noterade Folkpartiet en all time low med 4,7 procent 1998. I följande val förvandlades Leijonborg till Leijonkung och kammade hem 13,4 procent. Fyra år senare hade stödet för FP och Leijonborg närapå halverats.
Någon Björklundeffekt har inte noterats än.
Folkpartiledaren har tagit, dominerat och vunnit debatten om skolan. Men väljarnas kärlek blev aldrig hans belöning.
Folkpartiet drar i sin egen val analys slutsatsen att uppmärksamheten kring partiets mest röstvinnande profilfråga, skolpolitiken, också bidrar till att den övriga politiken kommer i skymundan. FP har helt enkelt ingen riktig ”andrafråga” som kan attrahera väljare.
Sant, men verkligheten är mer komplicerad än så.
I ett politiskt spel där nästan alla partier trängs i mitten, fokuserade på plånboksfrågor, har Folkpartiet varit tydligt, profilerat och principfast, med klara ställningstaganden för euroanslutning, för Natomedlemskap och för kärnkraft.
Detta klarspråk har inte hjälpt.
Åtminstone delvis därför att FP, med tanke på bland annat finanskris och vacklande stöd för Sveriges närvaro i Afghanistan, i dessa frågor inte legat rätt i tiden på samma sätt som när det gäller skolan.
Samtidigt måste det viktigaste för ett parti vara att bilda opinion. Vilket existensberättigande har ett parti som bara driver med den ideologiska strömmen?
Det borde bekymra FP när ett i grunden paternalistiskt parti som Miljöpartiet med viss trovärdighet kan framställa sig som ett liberalt alternativ.
Att det gått så illa har flera orsaker. Delvis beror det på att Folkpartiet i exempelvis frågor som rör den personliga integriteten alltför ofta hamnar på Storebrors sida.
Folkpartiet behöver återuppfinna sig självt, formulera en liberalism för framtiden. Även om Jan Björklund inte är ifrågasatt befinner sig partiet ungefär där Moderaterna stod efter valförlusten 2002.
Ingen lätt sits.